Prickiga Systrar

Här är vi minsann, den lilla familjen. Magnus och jag träffades, blev kära, flyttade ihop, förlovade oss, gifte oss och nu, fem år senare, står vi här med en barnvagn. I barnvagnen ligger det finaste vi någonsin sett. Hon heter Elma Ester och är vår dotter! Det här är mina tankar om vad som har hänt från det att vi plussade till idag. 

 

Att vara gravid och vänta barn blev aldrig som vi hade hoppats på. Att vara gravid var aldrig sådär fint. Man strålade inte automatiskt. Sommaren kom och gick och jag mådde som man kan förvänta sig de första månaderna. Hösten kom och plötsligt kändes allt lite bättre, ett tag, tills det blev sämre. Jag blev sjukskriven för depression och började gå på samtal. Därefter kom vintern. Jag beviljades havandeskapspenning och slutade jobba. Vi handlade, fixade och fyllde dagarna med kvalitetstid. Plötsligt började allt gå åt rätt håll och vi kunde börja längta efter lillan i magen. Vi längtade och längtade och sjutton dagar efter beräknad förlossning, efter en förlossning som även den hade sina toppar och dalar, hade vi henne hos oss. Världens finaste lilla tjej!

 

Elmas första dagar tillbringades på sjukhus, precis som för de flesta nyfödda stjärnor. Första dygnet var omvälvande och overkligt på alla sätt, men också så otroligt självklart. Trots att det inte gick att förstå att hon varit i min mage så var det självklart att hon skulle vara hos oss. Just den känslan finns kvar än idag, men den har växt sig ännu starkare.

 

Vi kom till BB på natten, så när läkarronden gjordes under morgonen därpå var allt fortfarande extremt nytt. Läkaren vi träffade pratade så gott om vår flicka på ett sätt som gjorde oss varma i hjärtat. Han pratade om hennes otroliga ögon, om hur ovanligt "färdig" hon såg ut för att vara nyfödd och om hur perfekt hon var. Det enda han kände sig tveksam över var hennes höfter. Vi fick en remiss till ortopeden och inom ett par timmar hade läkarna snabbt konstaterat att hon behövde en von Rosenskena för sina allt för överrörliga höfter. Skenan kom på och det kändes väldigt skönt att hon fick hjälp snabbt, samtidigt som det ska erkännas att det var jobbigt att se henne behöva ha den. Och fortfarande ha (i morgon är det tre av åtta veckor kvar). Dock skulle det inom ett dygn komma att kännas ännu jobbigare.

 

Första dygnet hade Elma sovit mycket, vilket är helt normalt och inte oroväckande på något sätt. När hon dygnet därpå skulle börja äta mer regelbundet fortsatte hon dock att vara trött. Väldigt trött. Hon reagerade dåligt och orkade inte ens äta. Personalen på BB försökte några gånger med alla medel men utan resultat. En läkare kom för att kolla på henne. Hon beslutade att Elma skulle få sond för att kunna komma igång. Strax därpå sattes sonden och allt känns väldigt jobbigt. Efter en lång förlossning och ett par jobbiga nätter på BB var jag redan helt slut så när sonden sattes rann tårarna. Magnus var med. Jag orkade inte. Att hon snabbt fick sond är såklart något som jag är oerhört tacksam för. Hon behövde hjälp på traven och fick all hjälp hon behövde, men det faktum att den där lilla flicka vi precis börjat lära känna skulle få en slang genom näsan ner i magen kändes väldigt jobbigt. Dessutom tog de flera extra prov, utöver de hon redan behövt ta på grund av avvikande antikroppar jag haft i mitt blod under graviditeten. Att hon var svårstucken och behövde stickas flera gånger för varje prov kändes också tufft. Men vi försökte på något vis landa i situationen. Mat och kärlek var vad hon skulle behöva nu. Vi gick tillbaka till vårt rum och Magnus lade sig hud mot hud med Elma.

 

De låg i sängen ett par minuter innan en kvinna från NEO kom och bad oss följa med. Elma lades i ett öppen kuvös och kopplades för att man skulle kunna hålla koll på hennes värden. Vi fick senare reda på att proven visade att hon kunde ha en infektion i kroppen. Någonstans här blev det för mycket för oss båda. Vad vi inte visste då var att vi framför oss hade världens bästa personal. Dagen därpå blev jag utskriven från BB (väldigt skumt att ligga kvar där utan barn) och de kommande dygnen spenderade hela familjen på NEO där Elma var inskriven. Vi fick ett eget rum och kunde koncentrera oss helt på att vara en familj. Ett par dagar senare kunde sonden dras och dagen därpå packade jag väskorna. Vi blev utskrivna och fick åka hem. 

 

Så: Jag blev inskriven på förlossningen på tisdagen. Elma föddes på onsdagen, fick skenan på torsdagen och fick sonden, lades i kuvösen och blev inskriven på NEO på fredagen. På lördagen blev jag utskriven från BB och vi fick ett rum. På söndag drogs sonden och på måndagen blev vi utskrina för att sedan komma tillbaka på torsdagen för undersökning och friskförklaring! Det blev en vecka som jag aldrig hade kunna tänka mig. Samtidigt som jag är väldigt tacksam för att vi idag har en frisk glad bebis och bara var med om detta så tillåter jag mig själv att tycka att det inte var "bara" för mig, för oss. 

 

I lördags fyllde Elma en månad. Vi har hunnit med otroligt mycket under dessa veckor och efter dagar, kvällar och nätter har vi nu börjat landa i vårt nya liv. Det har varit en första månad med mys blandat med tankar om hur jag ska klara av detta, speciellt när Magnus jobbar. Men tiden har gått, jag mår fysiskt bättre och bättre efter förlossningen och Magnus har börjat jobba. Helt plötsligt känns luften lättare. Elma känns starkare, jag känner mig säkrare och vardagen känns enklare. Det här kommer att bli bra!

 

Att kunna sitta i timmar och titta på sin friska nöjda dotter är helt obeskrivligt. Det är som om minnerna av de nio dumma gravidmånaderna, den röriga sjukhusveckan och den första månaden i bebisbubblan redan bleknar och det enda som lyser klart är ögonen på vår lilla Elma. Samtidigt kommer jag aldrig att glömma det som har tagit oss hit och vetskapen och lärdomen om att allt inte blir som man förväntar sig, men att det i slutändan ändå kan sluta lyckligt. Otroligt lyckligt!